-

veckans blogg på blogg.se fångade min uppmärksamhet. jag läser sällan vad de handlar om, kollar än mindre in på bloggarna. det brukar inte finnas någonting som intresserar mig. men idag fastnade jag vid den korta inforutan. tjejen hette... någonting. hon var 19 år gammal & hon bor i samma stad som du. vem bor där? det är bara du och din kusin, katten och din clown till vän. eller? nej. där bodde också hon. en söt tjej, med fina kläder och humor upp till öronen. kom att tänka på att du är förmodligen omringad av sådana här flickor dagarna i enda. det fanns en tid då du inte brydde dig om det, och det gjorde inte jag heller. eller.. det kändes lite men jag visste ju att så fort någon kom fram till dig så plockade du fram mig ur fickan och skrev någonting som gjorde min kväll magisk. eller åtminstone så plockade du kanske fram mig dagen efter, och då spelade det ingen roll vem du gått hem med kvällen innan för jag visste.. ja, jag visste att vi var vi, och dom var bara dom.

känns som om det var otaliga månader sen vi pratade. och så är det väl. sen vi pratade på riktigt. jag kan knappt minnas den där underbara kvällen mitt i snöstormen. då du körde tio mil, fram och tillbaka i århundradets snökaos, eller hur jag gick vilse i min numera favorit stad, för att träffa dig på den vita parkeringen. du stod där. så lång. med din nya jacka. det minns jag. och jag minns att jag sa w-o-w, högt så fort jag tagit telefonen ifrån örat. men jag tror jag var lite för långt bort för att du skulle kunna höra mig. så långt minns jag. och jag vet att vi satte oss i bilen, och det tog en minut eller två, men sen var det som om vi suttit i den där bilen i hela våra liv. det var inget konstigt med att våra händer nuddade varandra. eller hur våra kroppar hela tiden var för långt ifrån varandra. det var inget konstigt med att få växelspaken i ryggraden. det var värt att sitta i en vinterbil i fyra timmar. vi kanske frös. det gjorde vi nog. men jag kan bara minnas värmen. till och med att putta fart på din bil var underbart. men jag måste erkänna nu, sju månader senare, att jag inte kunde låta bli att bli besviken när den faktiskt började rulla. tror aldrig jag känt sån sorg när din röda bil försvann i dom vita flingorna, samtidigt som glädjeruset av att äntligen fått dra fingrarna genom ditt hår, höll mitt leende på plats. hela vägen tillbaka genom stan, till hotellet, fnissade jag som en skolflicka för mig själv. jag skuttade genom snön och hälsade på folk jag inte kände i natten. jag var så orolig för dig. men ändå kunde ingenting ta den lyckan jag kände, ifrån mig.
jag kanske minns rätt bra ändå.