-

Kom in en engelsktalande man idag på jobbet, som frågade snabbt om våra bussar och sedan bad han om att få låna datorn för att skriva ut sitt boarding-pass. Suck... jag är så trött på att folk kommer in till oss och frågar, ber och förväntar sig saker av oss som vi inte har absolut någonting att göra med. Hur som helst så suckade jag lite och sa, att ja men du får skynda dig för att vi har telefonkö. Just idag då hade vi inte ens det... Han skyndade sig som attan, och när han verkade klar försvann han bakom disken och började gräva i sin väska. Inget ovanligt att folk står och hänger i hundra år för att sedan bara vända på klacken och går sin väg utan ett tack. MEN... inte denna gång. Helt plötsligt lägger han fram ett paket på disken. Till mig. För att "you ask for nothing..." Åh..! Inuti är en underbar miniatyr-Big Ben. Lyser i olika färger med batteri som inte finns att få tag i någonstans, men inga problem där - jag fick en extra fin hållade som man kan koppla på. Det bästa är att klockan verkligen fungerar. Hur fin som helst! Gissa om jag tackade den här mannen och jag tänker aldrig mer sucka åt någons önskemål. Man ska vara snäll!

Hejsan hoppsan falleralela! Jag har gått runt och tänkte på julsånger hela dagen. (faktiskt i princip det enda jag gjort på hela dagen...) Men kanske inte så konstigt med tanke på det deppiga vädret..

Nu sitter jag i alla fall och väntar på att erik ska komma hem så ska vi åka in till chez för lite "hejdå-häng" med hans vän lois m.fl. Lois ska nämligen flytta till USA!

- men du vet att jag älskar dig.

En sista och nionde dag på jobbet sen har jag två dagars ledighet! Feting puss på det!

Katastrofen i Norge har tagit mig väldigt hårt. Tänker verkligen på alla inblandade... Men är det inte konstigt att när en sådan här händelse inträffar, säkerligen alldeles för ofta, lite längre bort på jordklotet - som självmordsbombare i Afghanistan, folkmord i Sudan eller Rwanda eller helt enkelt "barnen i Afrika" - så känner man knappt för folket i en millisekund. Självklart berör det oss mer eftersom att de flesta av oss har en nära koppling till vårt grannland, och ja - det kunde lika gärna varit här. Men detta borde påminna oss i ett välmående land att tänka lite extra, göra lite extra, när en liknande tragedi händer några breddgrader söder- och öster ut. Alla är vi människor, och alla behöver vi ibland medlidande och hjälp. Vad man nu kan göra...

Jisses, det blev änna djupt...

Vilken dag. Kan tänka mig att det är svårt att förstå att ett jobb som jag har, kontorsjobb, kan vara jobbigt. Alltså... riktigt jävla ap-jobbigt. KARMA!! Bara för att jag gjort nåt dumt... Fett skönt att vara hemma iaf! & riktigt nice att springa på min urtjusiga wunderbara vän hanna (och hennes pv och fina jojjo med bebis såklart!) innan jag hann hem till sängen.

Så här ligger man utslagen.. käkat ett äpple med skal och jag lever! Har dock en skum, kliande prick på läppen nu. Rackarns..
nina, jag dissar dig ikväll för en vilokväll med morsan. Var änna längesen..

åker till jobbet halv sju på morgonen... who the hell does that?! fy. ses på andra sidan

Tänkte bara meddela att jag lever. Om så knappt... mitt liv är jobb och kärlek för tillfället. Men efter att ha suttit ihop med min bf som plåster på varandra så sover jag ensam i natt. I gamlestaden. HÄRLIGA SÄNG. synd att jag ska lämna den senast klockan sex imorgon. Vinner i alla fall en timma på att sova här i stan och ta mig in till jobbet till klockan sju. Återstår att se hur det går imorgon bitti!

aaanyway, tänkte bara säga hej. lame.. hej blöggen. efter att jag jobbat klart mina 9 dagar i rad är jag ledig en eller två dar och då ska jag fanimej ta tag i saker igen. typ.. mitt sociala liv?

nu ska jag streama massa vänner avsnitt och förmodligen somna nånstans på mitten. död efter den här dagen. (som avslutades med världens kalasande med chips och film!)
hoppas ni lever gött där ute i det fina vädret! sola lite för kontorsnissen lisen också.

kjamizar**

it-frisyren som jag försökte mig på. helt ok! flätan som hänger ner blev ist till en liten boll dock. och lite cykel och sol har nu förstört det helt, so much for hållbar frill, så håret är återigen en katastrof. men ändå. jag lär mig! wihu!

Smsade alexandra så fort jag vaknade imorse, för att jag hade en sån sjukt random dröm! Den slutade i alla fall med att hon och jag satt på ett plan, utrustat som ett upp-och-ner-vänt klassrum typ, på väg till luleå. Denna dröm fick hon och nina höra om på vår morgon promenad runt sjön. Eller ja.. det var morgon för mig. Rätt upp ur sängen och ner för backen. Skön start och allt det där..



Kolla va jag hitta! En armmuskel som liksom bara var där och såg söt ut.. AWESOME

Är det bara jag som glömmer min barndom? Jag har alltid sett tillbaka på min lyckliga barndom, fylld av skratt och lekar tillsammans med en superfamilj som ingenting kunde splittra. Det visade sig vara fel men på senare tid börjar jag undra om inte den där fullkomligt lyckliga delen är fel också. Visst ser jag vissa skräckvyer framför mig.. kanske till och med sånna som ingen borde ha sett någonsin. Särskilt inte längst ner i trappan som fyraårig liten flicka.

Jag har alltid prisats för mitt minne i min familj. Vare sig det gäller en gammal fotoram som ligger gömd på understa hyllan längst in i förrådet, bakom cykeln och bredvid verktygslådan så visste jag var den var. Eller om det gäller vem mamma kallade gurka och vem som var godisen. Odd smeknamn jag vet.. men "pussgurkan" och "goding..", ja på den vägen var det väl. Jag var förövrigt gurkan, vad mamma och jimmy än säger.

Hur som helst undrar jag på senare tid om vi någonsin var den där fantastiska familjen som jag alltid trott att vi var. Vad har jag kvar som säger mig det? Att jag alltid kunnat spela kort, för det var vad vi gjorde tillsammans.. eller alla yatzykvällar med adventljustaken framme? Jag vet inte längre.. för jag minns inte.

Det får mig att tänka på försvarsmekanismer som vi människor tar åt. Jag är rädd att jag, mitt minne - mitt undermedvetna - har förskönat mina minnen från min tidiga barndom. Även om det är många jobbiga tider jag minns så har jag alltid haft känslan av den där otroligt starka, supersamhörigheten som funnits i vår familj. Men ingen annan tycks minnas den... Är det för att jag alltid haft en speciell relation till min pappa? Jag tänkte skriva bra, men det vet vi alla att den inte varit.. och vi jobbar fortfarande på det. Men det vet jag med säkerhet är på grund av att vi alltid varit så förbaskat lika, och det har ibland blivit en nackdel. Men det har också gjort att vi många gånger har varit dom enda som förstår varandra och på så sätt kommit nära. Eller är det för att jag alltid har älskat min mamma till månen och tillbaka - och aldrig en enda gång känt mig det minsta oaccepterad eller bortglömd av henne. Hennes kärlek för mig och min bror tycks aldrig ta slut och det finns inte ett sätt som hon inte försöker visa den på. Eller är det för att jag och min bror faktiskt alltid stått varandra väldigt nära. Eller alltid och alltid... jag ska inte sticka under stolen med att vi har bråkat extremt mycket under perioder genom åren. Men på något sätt vill jag inbilla mig att det är helt enkelt för att vi varit varandra för nära, att vi tillslut gått varandra på nerverna. Eller så har alla andra otäckheter vi varit med om, tillslut fått oss att ta ut frustrationen på varandra. I vilket fall vet jag, än idag att när det väl gäller så är det han och jag i vått och torrt. Min familj har alltid varit starkare än alla andras i mina ögon.

Men nu börjar jag undra om inte mitt undermedvetna längre orkar söta till alla mina minnen, eller om det helt enkelt inte håller koll på vad som är ett faktiskt minne och vad som är en önskedröm. Har jag nu börjat glömma för att dessa minnen inte fanns från början?

Inte hjälper det att kolla på foton heller... Kanske har jag desperat gjort det för mycket. Mitt minne har blivit 1 decimter brett istället för 3D-motionellt.

Min familj har haft ett par jobbiga år. Tyvärr måste jag säga att det här med skilsmässa inte har fungerat för oss. Känns inte som om någonting är löst och i vårt fall blir skilsmässobarnen verkligen fuckade. Just nu händer det saker och vi behöver varandra mer än någonsin.

I skrivande stund kan jag inget annat säga än att jag vet att vi kommer att klara det. Även om vårt liv ser ut, och kommer att se ut på ett sätt som vi aldrig tänkt oss, eller föreställt oss - så kommer vi klara oss. För att vi har varandra. Efter en kväll som denna tillsammans med min bror så känner jag så mycket kärlek.. även om mycket av den rann ut i tårar.

Min bror borde få en hel roman tillägnad åt honom, hur mycket han betyder. Jag önskar verkligen att jag var bättre på att visa honom det. Säga det till honom. Men idag var nog i alla fall en början.

Jag har alltid sett tillbaka på min lyckliga barndom, och det är den jag så desperat försöker hitta tillbaka till. Är det dags att släppa taget?

Ingenting blir som jag tänkte men nu ska det fan lösa sig ändå. SURPRISE liksom. Önskar jag vågade skriva what's going on men tänk om min bf saknar mig så mkt att han hittar in hit igen..

hur som helst, tack vare mina awesome vänner så drar jag iväg. WIHU!

Vilken helt underbar dag! Mammas första semesterdag började med en god frukost, under vilken min moster ringer. Efter detta samtal rusar vi runt i lägenheten och packar badkläder för vattenpalatset här kommer vi! Va underbart det är att leka med små busar i vattnet, särskilt i barnpoolen utomhus en härlig dag som denna. Sol och bad på vp, vem behöver charter till sydligare breddgrader liksom.. väl hemma blev det thai och ännu mera lek - och en hel del allvarliga meningar också. Älskar verkligen min moster. Vi förstår varandra så bra och kan prata om allt. Sist men inte minst har jag iaf träffat mina favoriter (tjejer ni veeet) för en eva & adam kväll hemma hos ninis med glass, chips, choklad och cola! (och vatten då nina.. heh) Detta efter att vi överlevt fridisens tur på motorvägen hihi. GRATTIS IGEN FRIDS TILL KÖRKORTET!

nu jävlar är det min tur att plugga och ta det där körkortet någon gång... äh.. får vänta lite till. har lite överraskningsresor att åka på först.

när man har en sån här hårdag vill man ju bara visa upp det! välkomna tillbaka mina lockar! hör väl till när håret blir allt slitnare

det här med mini-laptop i sängen och ingen pojkvän hemma är bra farligt.. *bloggeliblogg*
nä men kompisar, idag är det ett litet pass på jobbet som väntar. börjar kl ett så ska pallra mig upp ur min gudomliga säng nu tänkte jag. funderar på frukost idag? borde jag?? jobbigttt

ps. gissa vilken skala mina lyckokänsla var på igårkväll när jag kom hem nykter och innan tre? det bubblade i mig av glädje! haha! skadad för livet från förra veckan.. så idag mår jag bra! än så länge..

Äntligen har jag lyckats sno med mig en mini-laptop från pappa. Nu när hans lägenhet kommer eka tom i två veckor då han åker iväg på semester så är det ingen idé att den här lilla datorn står oanvänd. Det gör den faktiskt även när dom är hemma.. så nu hoppas jag att jag fått med mig den hit till floda för gott!

Wazup då? En bisarr känsla det här att ha lust att blogga/skriva hela tin.. fett tecken på uttråkan. Hur som har jag hunnit med en hel del de här dagarna, och även idag. Men fastän jag rensat och städat fint på mitt rum så ser det ut som hej-kom-och-hjälp-mig efter att mina små huligankusiner vart här.

Nu ska jag ta en värktablett för jag känner att jag är på väg att bli sjuk.. och sånt har vi inte tid med! Sedan ska jag försöka få tag i mina sthlms-flickor! Vill uppuppupp.

Ses på stan ikväll?

---

Dör lite här när halva min säng är tom. Eller.. nästan hela faktiskt. Fy va jag saknar min bf. Tjöt jag vet men whaat to Do! Corre.. förstår inte hur du och Martin klarar det. Creds! Och hjälp.. Nåja, American pie och Cola gör det i alla fall lite bättre. Nu ska jag skärpa mig.. lovar!! Tjing tjong luftballong Ps. Imorgon kommer det regna, jag har tagit massa spindlars liv idag. Och skonat ett.

nu ska det diskas och dammsugas och lagas mat och rensas i  garderoben! fan att jag kom igång så sent.. JAG DÖR AV VÄRMESLAG. men åh vilken tönt jag är när jag verkligen älskar ordningen jag lämnar efter mig. men än är det inte klart!! *städgalning*

Tänkte bara bjussa på den här sjukt awesome bilden från vår balkong i alanya nu i juni. Jag skiter liksom i att censurera.. hallå, ni är ju mina kompisar liksom. Syns det att vi har roligt elle?

Hej alla luvers!
Tack mina fina vänner som gjorde min dag igår i alla fall lite mindre deprimerande. Hihi.

Jag vill änna be om ursäkt nu för att jag nu och tio dagar framåt kommer att vara nådigt deppig. Det är av den enkla anledningen att Erik inte är hemma. Älskar den killen så det gör ont men det har ni ju förstått, så att vara utan honom känns som att vara inte riktigt hel. *poetisk*

Nu ska jag försöka få på mig något anständigt och möta upp vännerna för lunch i stan! Ska även prova converse för att se vilken storlek erik ska köpa med sig hem. WIHU!

massa kerlek

Ja, efter en riktigt bra kväll med er tjejer så fick jag ta en rejäl smäll dagen efter. Men fredagen kunde inte blivit mycket bättre (iaf till en början med er) så tack snälla amanda, amanda och amanda, hanna, alexandra, nathalie och julia! Ni är så otroligt fina varenda en av er. Tacktacktack!

Ja.. vad finns det att säga om gårdagen? Skulle ju kunna börja med att säga att det är först idag, söndag, som jag har den där normala bakiskänslan. Alltså, lite hängig och trött i kroppen och allt det där ni hajjar. Igår var min värsta mardröm. Efter att ha spytt cirkus 35 ggr och inte fått i mig en droppe näring eller ens vatten, kom min älskade och hämtade mig som en räddare i nöden. Min sista attack kom kvart över sex på kvällen och efter det var det inte mycket kvar av mig. Väl hemma hos erik lyckades jag få i mig rostade mackor och jävlar va jag åt...
Nåja, jag kan lugnt säga att jag har lärt mig en läxa! Jag tål inte vin.

Kvällen igår spenderades som sagt med min fina pojkvän, och vi bytte presenter och hade ett något annorlunda födelsedagsfirande för varandra med tanke på kvällen innan. Riktigt mysigt och fint. Idag sa vi hejdå på Göteborg centralstation ännu en gång. Denna gången far han iväg till Sthlm för en natt där. Imorgon tidigt (på min födelsedag buhh) sätter han sin snygga rumpa på ett plan över Atlanten och till New York. Jag är inte nådigt avundsjuk! Men kan med handen på hjärtat säga att jag är så glad att han får åka på den här resan, det är han verkligen värd. & jag ser så sjukt mycket fram emot allt han har att berätta när han kommer hem!

Efter att ha legat hela dagen på soffan, och sörjt min ensamhet och åldersnojjat för imorgon, så har jag nu förflyttat mig till sängen! Ska sätta på en av mina nya favvis-filmer - TANGLED! ih. Ikväll blir det middag och bio på Bergakungen med papps och brorsan! Om någon av oss vaknar till liv i tid dvs...

Nu är jag slut. Au revoir!