-

var och gjorde synundersökning igår, beställde nya bågar osv. 3800 kronor skulle kalaset gå på. sedan gick jag in och beställde tid för tatuering men det har inte riktigt med saken att göra. för att för en stund sen, kollade jag lite sista minuten resor till alanya. hittade 3 st, datumet jag vill åka - för 2498 kronor.
så alltså - mina glasögon kostar mer än en resa till alanya. knas eller?

senaste tiden har fått mig att fundera mycket över det här med att vara vänner. vad betyder vänner? och vad ska vänner göra för varandra? när är man vänner - och när är man bekanta? hur mycket av sin egen lycka ska/bör man offra, för att en vän ska bli glad? är man vänner om någonting behöver offras, eller borde man alltid förstå och mötas halvvägs i stället? för att... skulle du egentligen vilja att en vän la ner sin lycka för din skull?
och den frågan som studsar fram och tillbaka allra mest..
vad för slags vän är egentligen jag?

blir så besviken på mig själv när jag kommer på att jag inte är den bästa tänkbara vännen man kan vara. alla är vi mänskliga och kan inte göra allt rätt. vi har många runtomkring oss som vi kallar vänner och önskar att jag kunde vara vid allas sida på en gång. höra av mig lika mycket till alla, för god knows det vill jag. men ibland känns det som om man blir så uppslukad i sitt eget liv, sin egna värld, sina egna tankar att vännerna - de som borde komma i första hand - prioriteras bort. och det är hemskt och det är fel. ibland så är det en grupp i bekantskapen som tar mer tid och plats, och då är det lätt att missa andra fina.
jag vet vilka det är jag vill hålla nära hjärtat och aldrig släppa. ibland känns det bara som om universum inte gjort plats för så många minnen och stunder med varandra. jag är så otroligt rädd att jag ska förlora någon av de som verkligen betyder. de jag verkligen behöver.
önskar jag kunde visa min uppskattning mer. för mig är det inte lätt. önskar jag vågade skriva långa brev om hur glada många av er gör mig. men det är ju bara lite löjligt.. kanske.
hur som helst - så ska jag bli en bättre vän.
jag kommer ha fullt upp denna hösten. och jag är en person som behöver min egen tid för att orka. men och andra sidan så är det ni, hoppas ni vet vilka ni är, som får mig att fungera.

TREAN IDAG. sick.
i veckan och nästa börjar allting. allting. alltså, förstår inte riktigt hur jag ska ha tid med allting. men måste säga att jag är jävla taggad på sista året här. skolan, yep, den ska jag fanimej ta tag i. bara att köra nu. bränna ut sig, gå in i väggen - whatever. sista året, efter det har jag tid att repa mig. eller? har man det? kanske då det börjar köra sig på riktigt... i dunno. jag ser i alla fall fram emot att satsa på allting jag känner för att göra. nästan allt. frågan är hur jag ska ha tid för min familj. hur ska jag hinna se små tvillingarna växa upp? passa linnéa? äsch jo, tid för familj finns alltid. familj går först. & vänner. *klyschig**

liten sneak peak på mitt höst schema, typz.
måndag: nada, heheh. efter skolan dårå.
tisdag: skola -15.20 typ, sen dans med småtjejerna på actic 16.45. efter det kanske man kan passa på å träna lite själv?
onsdag: skola -16.30, gymnastik med småtjejerna 17.30. INGEN ANING om hur jag ska hinna där. tidmaskin, någon?
torsdag: schkuul.
fredag: skola, sen dans, dans och dans!
lördag: softa
söndag: dans, dans och dans.

nu såg det inte alls så farligt ut. looking good! feels good.

jag förstår.. det gör jag. det här är ingen big deal, det här är ingenting. det var bara så skönt.. befriande att faktsikt känna någonting. något mer. något som gick lite djupare och inte bara skrapade på ytan.
men det är ju själva grejen att jag vågade. känns som att det sitter någon, högre upp, och bara väntar på att jag ska släppa in någon. våga öppna mig, vara mig själv. tänka lite på framtiden. tänka fram till på lördag med andra ord. men det räckte. så fort jag släpper in någon så laddar någon och trampar sönder mig.
igårkväll gick jag hem och tänkte verkligen för mig själv. sådär högt som man kan tänka. medvetet. jag tänkte att jo. men tänk va fint det kan bli. det är okej denna gången. denna gången kommer ingenting göra ont.
och det gör det inte. det gör inte ont. förutom tanken på att aldrig våga släppa in någon igen. men ja.. det är ingen big deal. och allt är bara som vanligt igen.

hej min lilla blogg. (fel dator, bilder kommer!!)
ringde precis till sjukvårdsupplysningen för att när nåt inte riktigt är som det ska blir jag som lilla frids. paranoid och hypokondriker för hela slanten. sköterskan gav mig en konstig diagnos men lite lugnande var det i alla fall. phu..

idag har jag vart en hel-dag med min lilla sis! satt med henne och käkade glass på hennes iskalla jobb ett par timmar. sen bar det av till condeco där jag käkade en sallad för nästan en hundralapp. ovärt. fett ovärt. men jaja. sen storshoppade vi! har man redan börjat slösa såå... väl hemma hos min fina så slängde vi oss på sängen och dog av garv. övertrötta.
ingenting lite sex and the city och chips kan ordna så vi sprang iväg och handlade! ut ur affären fick vi också med oss lite hårfärg. möt er nya vän - POCAHONTAS! helnöjd är jag faktiskt. sis fönade och plattade det så platt och.. platt. och glansigt. finfint.

nu ska jag drömma vidare om john smith och alla färger i en vind.

har egentligen massa ball att uppa om, men det blir ju sånna små tråkiga sketsaker om man listar upp allt här på en gång. så därför så satsar jag ist på en bildbomb inom snar framtid. eftersom att jag faktiskt för en gång skull varit med lite med min egen kameravän.
så vänta er härliga bilder från härliga utekvällar, härliga smögen och härliga motorstopp.
puss och kram.