orkar inte hålla ihop mera
Är det bara jag som glömmer min barndom? Jag har alltid sett tillbaka på min lyckliga barndom, fylld av skratt och lekar tillsammans med en superfamilj som ingenting kunde splittra. Det visade sig vara fel men på senare tid börjar jag undra om inte den där fullkomligt lyckliga delen är fel också. Visst ser jag vissa skräckvyer framför mig.. kanske till och med sånna som ingen borde ha sett någonsin. Särskilt inte längst ner i trappan som fyraårig liten flicka.
Jag har alltid prisats för mitt minne i min familj. Vare sig det gäller en gammal fotoram som ligger gömd på understa hyllan längst in i förrådet, bakom cykeln och bredvid verktygslådan så visste jag var den var. Eller om det gäller vem mamma kallade gurka och vem som var godisen. Odd smeknamn jag vet.. men "pussgurkan" och "goding..", ja på den vägen var det väl. Jag var förövrigt gurkan, vad mamma och jimmy än säger.
Hur som helst undrar jag på senare tid om vi någonsin var den där fantastiska familjen som jag alltid trott att vi var. Vad har jag kvar som säger mig det? Att jag alltid kunnat spela kort, för det var vad vi gjorde tillsammans.. eller alla yatzykvällar med adventljustaken framme? Jag vet inte längre.. för jag minns inte.
Det får mig att tänka på försvarsmekanismer som vi människor tar åt. Jag är rädd att jag, mitt minne - mitt undermedvetna - har förskönat mina minnen från min tidiga barndom. Även om det är många jobbiga tider jag minns så har jag alltid haft känslan av den där otroligt starka, supersamhörigheten som funnits i vår familj. Men ingen annan tycks minnas den... Är det för att jag alltid haft en speciell relation till min pappa? Jag tänkte skriva bra, men det vet vi alla att den inte varit.. och vi jobbar fortfarande på det. Men det vet jag med säkerhet är på grund av att vi alltid varit så förbaskat lika, och det har ibland blivit en nackdel. Men det har också gjort att vi många gånger har varit dom enda som förstår varandra och på så sätt kommit nära. Eller är det för att jag alltid har älskat min mamma till månen och tillbaka - och aldrig en enda gång känt mig det minsta oaccepterad eller bortglömd av henne. Hennes kärlek för mig och min bror tycks aldrig ta slut och det finns inte ett sätt som hon inte försöker visa den på. Eller är det för att jag och min bror faktiskt alltid stått varandra väldigt nära. Eller alltid och alltid... jag ska inte sticka under stolen med att vi har bråkat extremt mycket under perioder genom åren. Men på något sätt vill jag inbilla mig att det är helt enkelt för att vi varit varandra för nära, att vi tillslut gått varandra på nerverna. Eller så har alla andra otäckheter vi varit med om, tillslut fått oss att ta ut frustrationen på varandra. I vilket fall vet jag, än idag att när det väl gäller så är det han och jag i vått och torrt. Min familj har alltid varit starkare än alla andras i mina ögon.
Men nu börjar jag undra om inte mitt undermedvetna längre orkar söta till alla mina minnen, eller om det helt enkelt inte håller koll på vad som är ett faktiskt minne och vad som är en önskedröm. Har jag nu börjat glömma för att dessa minnen inte fanns från början?
Inte hjälper det att kolla på foton heller... Kanske har jag desperat gjort det för mycket. Mitt minne har blivit 1 decimter brett istället för 3D-motionellt.
Min familj har haft ett par jobbiga år. Tyvärr måste jag säga att det här med skilsmässa inte har fungerat för oss. Känns inte som om någonting är löst och i vårt fall blir skilsmässobarnen verkligen fuckade. Just nu händer det saker och vi behöver varandra mer än någonsin.
I skrivande stund kan jag inget annat säga än att jag vet att vi kommer att klara det. Även om vårt liv ser ut, och kommer att se ut på ett sätt som vi aldrig tänkt oss, eller föreställt oss - så kommer vi klara oss. För att vi har varandra. Efter en kväll som denna tillsammans med min bror så känner jag så mycket kärlek.. även om mycket av den rann ut i tårar.
Min bror borde få en hel roman tillägnad åt honom, hur mycket han betyder. Jag önskar verkligen att jag var bättre på att visa honom det. Säga det till honom. Men idag var nog i alla fall en början.
Jag har alltid sett tillbaka på min lyckliga barndom, och det är den jag så desperat försöker hitta tillbaka till. Är det dags att släppa taget?
Jag har alltid prisats för mitt minne i min familj. Vare sig det gäller en gammal fotoram som ligger gömd på understa hyllan längst in i förrådet, bakom cykeln och bredvid verktygslådan så visste jag var den var. Eller om det gäller vem mamma kallade gurka och vem som var godisen. Odd smeknamn jag vet.. men "pussgurkan" och "goding..", ja på den vägen var det väl. Jag var förövrigt gurkan, vad mamma och jimmy än säger.
Hur som helst undrar jag på senare tid om vi någonsin var den där fantastiska familjen som jag alltid trott att vi var. Vad har jag kvar som säger mig det? Att jag alltid kunnat spela kort, för det var vad vi gjorde tillsammans.. eller alla yatzykvällar med adventljustaken framme? Jag vet inte längre.. för jag minns inte.
Det får mig att tänka på försvarsmekanismer som vi människor tar åt. Jag är rädd att jag, mitt minne - mitt undermedvetna - har förskönat mina minnen från min tidiga barndom. Även om det är många jobbiga tider jag minns så har jag alltid haft känslan av den där otroligt starka, supersamhörigheten som funnits i vår familj. Men ingen annan tycks minnas den... Är det för att jag alltid haft en speciell relation till min pappa? Jag tänkte skriva bra, men det vet vi alla att den inte varit.. och vi jobbar fortfarande på det. Men det vet jag med säkerhet är på grund av att vi alltid varit så förbaskat lika, och det har ibland blivit en nackdel. Men det har också gjort att vi många gånger har varit dom enda som förstår varandra och på så sätt kommit nära. Eller är det för att jag alltid har älskat min mamma till månen och tillbaka - och aldrig en enda gång känt mig det minsta oaccepterad eller bortglömd av henne. Hennes kärlek för mig och min bror tycks aldrig ta slut och det finns inte ett sätt som hon inte försöker visa den på. Eller är det för att jag och min bror faktiskt alltid stått varandra väldigt nära. Eller alltid och alltid... jag ska inte sticka under stolen med att vi har bråkat extremt mycket under perioder genom åren. Men på något sätt vill jag inbilla mig att det är helt enkelt för att vi varit varandra för nära, att vi tillslut gått varandra på nerverna. Eller så har alla andra otäckheter vi varit med om, tillslut fått oss att ta ut frustrationen på varandra. I vilket fall vet jag, än idag att när det väl gäller så är det han och jag i vått och torrt. Min familj har alltid varit starkare än alla andras i mina ögon.
Men nu börjar jag undra om inte mitt undermedvetna längre orkar söta till alla mina minnen, eller om det helt enkelt inte håller koll på vad som är ett faktiskt minne och vad som är en önskedröm. Har jag nu börjat glömma för att dessa minnen inte fanns från början?
Inte hjälper det att kolla på foton heller... Kanske har jag desperat gjort det för mycket. Mitt minne har blivit 1 decimter brett istället för 3D-motionellt.
Min familj har haft ett par jobbiga år. Tyvärr måste jag säga att det här med skilsmässa inte har fungerat för oss. Känns inte som om någonting är löst och i vårt fall blir skilsmässobarnen verkligen fuckade. Just nu händer det saker och vi behöver varandra mer än någonsin.
I skrivande stund kan jag inget annat säga än att jag vet att vi kommer att klara det. Även om vårt liv ser ut, och kommer att se ut på ett sätt som vi aldrig tänkt oss, eller föreställt oss - så kommer vi klara oss. För att vi har varandra. Efter en kväll som denna tillsammans med min bror så känner jag så mycket kärlek.. även om mycket av den rann ut i tårar.
Min bror borde få en hel roman tillägnad åt honom, hur mycket han betyder. Jag önskar verkligen att jag var bättre på att visa honom det. Säga det till honom. Men idag var nog i alla fall en början.
Jag har alltid sett tillbaka på min lyckliga barndom, och det är den jag så desperat försöker hitta tillbaka till. Är det dags att släppa taget?
Kommentarer
Trackback
