marked for life
Låter himla seriöst, men det är precis vad jag är nu - bokstavligt.
Igår var dagen då jag äntligen fick min önskan igenom (tog tummen ur och kom iväg rättare sagt...) och gjorde den tatuering jag så länge tänkt att jag ska ha att det redan kändes som den satt där. Kovacevic i nacken. Den är lite större än vad jag tänkte mig från början, faktiskt. Men jag ångrar den inte en sekund. Jag är stolt och den ska synas.
Så om någon är intresserad så tänkte jag snabbt få ner, svart på vitt, varför jag valde att skriva mitt efternamn. Min brors kompisar tycker, enligt min bror då, att om man tatuerar in sitt namn så är det som "Hey, what's my name?!" - vad dom nu menar med det. Men mitt efternamn tycker jag inte bara är väldigt fint, det är så mycket för mig. Det är inte bara vem jag är, det symboliserar hela min familj och min släkt. Var jag kommer ifrån. Vår historia. Jag kunde inte varit stoltare över mitt blod, om man kan uttrycka sig så.
Min mamma vart lite ledsen över att jag valde att tatuera in Kovacevic, eftersom att det inte är hennes namn. Men hon förstår när jag förklarar hur vi i vår familj, på mammas sida träffas och umgås, älskar varandra väldigt mycket. Sen har vi familj och släkt här i staden som vi aldrig någonsin träffar, trots att dom praktiskt taget bor på andra sidan gatan. Min familj nere i Bosnien och Slovenien är så underbar, och dom får vi sällan chansen att träffa. Jag antar att jag vill påminna mig om dom, ha dom nära på något vis.
Plus att jag tycker att det blev för jäkla snyggt.
Jag är redan, och har vart nästan lika länge, inställd på nästa tattoo. Men har även kommit på lite andra tankar och blivit sugen på en annan.. och man vill ju inte vara för nerkladdad. Tål att tänkas på! Man är ju marked for life.
Igår var dagen då jag äntligen fick min önskan igenom (tog tummen ur och kom iväg rättare sagt...) och gjorde den tatuering jag så länge tänkt att jag ska ha att det redan kändes som den satt där. Kovacevic i nacken. Den är lite större än vad jag tänkte mig från början, faktiskt. Men jag ångrar den inte en sekund. Jag är stolt och den ska synas.
Så om någon är intresserad så tänkte jag snabbt få ner, svart på vitt, varför jag valde att skriva mitt efternamn. Min brors kompisar tycker, enligt min bror då, att om man tatuerar in sitt namn så är det som "Hey, what's my name?!" - vad dom nu menar med det. Men mitt efternamn tycker jag inte bara är väldigt fint, det är så mycket för mig. Det är inte bara vem jag är, det symboliserar hela min familj och min släkt. Var jag kommer ifrån. Vår historia. Jag kunde inte varit stoltare över mitt blod, om man kan uttrycka sig så.
Min mamma vart lite ledsen över att jag valde att tatuera in Kovacevic, eftersom att det inte är hennes namn. Men hon förstår när jag förklarar hur vi i vår familj, på mammas sida träffas och umgås, älskar varandra väldigt mycket. Sen har vi familj och släkt här i staden som vi aldrig någonsin träffar, trots att dom praktiskt taget bor på andra sidan gatan. Min familj nere i Bosnien och Slovenien är så underbar, och dom får vi sällan chansen att träffa. Jag antar att jag vill påminna mig om dom, ha dom nära på något vis.
Plus att jag tycker att det blev för jäkla snyggt.
Jag är redan, och har vart nästan lika länge, inställd på nästa tattoo. Men har även kommit på lite andra tankar och blivit sugen på en annan.. och man vill ju inte vara för nerkladdad. Tål att tänkas på! Man är ju marked for life.
Kommentarer
Trackback
