-

gud.. jag vet inte ens vart jag ska börja. jag får låtsas som att.. som att ni är här och ser på mig. istället för datorskärmen rakt upp i ansiktet. behöver ha tystnad. klarar inte av ljud. varför ska jag fortfarande få lyssna? vill ha mörkt.. varför ska jag fortfarande se? varför försvinner dom finaste människorna... och varför är man inte där när man borde. varför kommer man på att man borde visat hur mycket man tycker om någon, när man hade chansen? nu är det försent. och du är borta. död.
den viktigaste personen i mitt liv är knäckt. och jag vet inte hur jag ska hjälpa henne. det var du som höll ihop henne.

jag grät ingenting igår. förutom när jag var tvungen att säga det högt. när någon frågade. men annars så.. skrattade jag. för linnéas skull. hon är så liten. hon förstår inte. hon var glad. gjorde mig glad.
idag gick jag och dansade fast jag inte borde ha gjort det. ville dansa ut känslor. eller kanske mer... inte tänka på vad som kändes egentligen. det gick inte, och jag bröt ihop. vet fortfarande inte om jag är riktigt hel.

allting har lett till att.. jag har sånt behov av att ha alla jag tycker om nära mig. och nu när jag inte har det, har jag ångest i precis hela kroppen. varenda liten nerv skakar av ensamheten, paniken och vetskapen att jag kan förlora vem som helst av er precis när som helst.
särskilt vissa personer. jag vet nu vilka som är dom jag verkligen behöver. jag har alltid klarat mig själv, men just nu längtar jag bara efter att få sitta bredvid någon av er och bara vara.

jag behövde gråta idag. så jag gjorde det. men nu räcker det. jag måste hålla ihop - mig själv och anna. tänker inte låta henne gå sönder bara för att du gjorde det.

tänker på ditt fasta handslag. dina hårda, sällsynta kramar när vi kom och hälsade på. hur du blev svagare. hoppas och ber att du kände dig stark och fridfull dina sista timmar. hoppas och ber att du känner dig stark och fridfull nu.
vi ses.